Såg deppiga bilder från Ukraina och plötsligt föll Kyriet från folktonsmässan Ljus och Hopp in i skallen. Jag mindes texten ganska väl från när jag sjöng det i en mässa med fredstema en nyårsdag för många år sedan och jag tror det här är så det är skrivet.
Jag är lite osäker på om den här texten egentligen är ett bra Kyrie, för ett sådant bör väl i princip rymma Herre, Förbarma dig, Kristus Förbarma dig, Herre förbarma dig - men den kan fungera som deppig psalm.
Herre, hör ropen som kommer från djupen, lyssna, o Herre, till bönernas ljud. Det är den blödande jorden som ropar, ropar i vånda: Förbarma dig Gud!
Ropen de stiger från flyktingars läger, ordlösa rop som allt lidande fött. Rop bor i röken från brinnande byar, människors boning som bomber förött.
Kvävda är ropen från barn och från mödrar, de som har gråtit vart ögonpar torrt. All deras smärta kan ord ej beskriva, tag från de maktgalna vanvettet bort!
Herre, hör ropen som kommer från djupen, hör våra böner och hjälp oss förstå, att vi har del i det onda som händer, om vi är tysta och bara ser på.
Saker görs olika i olika kyrkor. När dopvatten ska välsignas i Svenska kyrkan så finns tre olika dopböner att välja mellan. Den kortaste lyder så här:
Gud, du möter oss i Jesus Kristus. Vi tackar dig för att vi i dopet får ta emot syndernas förlåtelse. Kom med ditt ord och din Ande, och gör detta vatten till en nådens källa. Amen.
Lite i samma anda som om man ska hålla tal på någons 50-årskalas och säger:
Kalle, du är en himla trevlig prick. Vi gillar dig och hoppas du får 50 år till. Stort grattis. Kul att ha lärt känna dig. Tack för mig.
Med andra ord: det är inget fel i det som sägs, det är bara lite... fjuttigt. Det framgår liksom inte att det är något stort och högtidligt som händer.
Hittade en ortodox dopbön. Och denna är förkortad:
Väldig är du, O Herre, och härliga är dina verk. Inga ord är tillräckliga för att besjunga dina under. Genom din vilja har du ur intet frambringat allt som är till, genom din makt upprätthåller du skapelsen och genom din försyn leder du världen. Solen lovsjunger dig, Månen förhärligar dig, Himmelens stjärnor hyllar dig, Ljuset lystrar till dig, djupet skälver i din närvaro, det strömmande vattnet tjänar dig, du har spänt ut himmelen som en baldakin, du har lagt jordens grund i havet, du har dragit upp strändernas gränser, du har klätt jorden i grönska du har fyllt världen med liv. Du som krönt årets gång med årstiderna; Alla andemakter bävar inför dig, Änglamakterna betjänar dig, Ärkeänglarna tillber dig, Keruberna med allseende ögon och de sexvingade Seraferna som omger dig skyler sig i fruktan inför din härlighet som inget skapat kan nalkas; för Du – som är utan gräns, utan begynnelse och utan ände - Du som är den obeskrivlige: Du steg ner ur himmelen. Du tog en tjänares gestalt. Du föddes i mänskligt kött och blod. Du kunde inte uthärda det lidande som människors barn fick utstå i djävulens våld, utan kom till vår frälsning. Vi bekänner din härlighet. Vi förkunnar din kärlek. Vi döljer inte din nåd. Du har befriat mänsklighetens släkten, Du helgade jungfruns sköte med din födelse, hela skapelsen hyllar dig – Du som blev en del av din egen skapelse, Du som är odödlig men tog vår dödlighet, Du som blev synlig på jorden och levde bland människorna. Du som sände ner din Helige Ande från Himlen, Du som helgade Jordans vatten: Helga Du i denna gudstjänst dopets vatten, så att det blir ett bad till pånyttfödelse, en odödlighetens brunn, en helgelsens gåva, en syndernas förlåtelse, en rening av kött och ande, en helandets källa, en välsignelse som fördriver ondskan, ett ljus till själens upplysning och ett skydd från mörkrets makt: och driv bort allt och alla som önskar dina barn ont, för vi åkallar ditt Höga Namn, o Herre, det Underbara, det Härliga och Fruktansvärda. Amen.
"Normalgudstjänsten" på söndagar i Svenska kyrkan är utan tvekan Högmässan. Men hög är nog sällan det kyrkbänksnötaren känner sig efter läsningarna, det vill säga det moment som efter en inledande dagens bön vanligen handlar om läsning ur gamla testamentet (GT), nytestamentlig epistel (Ep) och - efter en psalm - dagens Evangelietext. Man kan ju tycka att läsningarna ur Guds Ord borde vara en liturgisk höjdpunkt i mässan - men det är det mycket sällan så är fallet och det finns flera skäl till det.
Till att börja med är det tyvärr, enligt min erfarenhet, vanligt att såväl kyrkvärdar som präst uppför sig som att det här är ett ganska oviktigt moment som bara ska plöjas igenom. Varken kroppshållning eller tonläge implicerar på något vis att det man läser är av betydelse. Ofta introduceras texten helt utan entusiasm, torrt och sakligt i stil med: "Den gammaltestamentliga texten är hämtad ur tredje Mosebok, artonde kapitlet, verserna tolv till och med sjutton". Sedan, efter läsningen, kan saken göras ännu tristare genom det likaledes sakliga och torra konstaterande som den nya kyrkohandboken erbjuder: Så lyder Bibelns Ord... Sedan går man direkt på nästa läsning, med samma brist på energi: "Dagens episteltext är hämtat ur Romarbrevet, tredje kapitlet, verserna tjugo till och med tjugo ett" - och återigen: Så lyder Bibelns ord. Det ser också tråkigt ut om Guds ord läses från en pulpet som är i dåligt skick, från en trasig evangeliebok - eller från prassliga lösblad.
Jag har några förslag.
Ett är att textläsare, oavsett om det är präst eller kyrkvärd eller vem som helst, innan läsningen tar ett djupt andetag och påminner sig själv om att det som nu följer inte är "läsning av text" utan högläsning av ett budskap från Himmelens Gud, Konungen av fruktansvärd anblick, världarnas skapare, Livets källa, Gravens Herre --- den enda makt i världen som kan rädda dig undan dig själv, världens ondska och den eviga döden! En viss högtidlighet inför läsningarna är ljuvt och passande.
Ett annat är att man introducerar texten genom att på ortodoxt manér antingen sjunga eller högt uppmana församlingen att det är dags att lyssna noga. "LÅT OSS VARA UPPMÄRKSAMMA!". När man sedan ska tala om vilken bok det är så skippar man hela redovisningen av kapitel och verser (vill någon veta exakt så står det i evangelieboken, som är tryckt i psalmboken). Man säger bara vilken bok det är. Och så behöver man inte säga att det är GT-text eller att det är Epistel (en för övrigt inkorrekt term, den andra läsningen kan nämligen vara ur böcker som rent tekniskt inte är "brev") -utan man säger första respektive andra läsningen.
Ex. "Första läsningen är hämtad ur Domarboken". Ex 2. "Andra läsningen är hämtad ur Paulus brev till de kristna i Korinth".
Man kan, när en läsning kommer från en namngiven person, säga det. Exempelvis: "Första läsningen är hämtad ur Jesajas bok. Så skriver profeten..." eller "Andra läsningen är hämtad ur första Petrusbrevet. Så skriver aposteln..." osv.
Ett ytterligare förslag här, som iofs vare sig gör en läsning roligare eller tråkigare, är att man INTE läser från kopierade lösblad eller textläsningsmanualer utan använder den stora, gemensamma evangelieboken. Det ser helt enkelt snyggare ut och betonar att budskapet kommer från samma källa.
Kan psaltarpsalm sjungas mellan första och andra läsningen gör det mycket till för att höja momentet.
Efter läsningen, och detta är kanske inte så mycket ett förslag som en vädjan, är att inte använda den otroligt torftiga formuleringen "så lyder Bibelns Ord" (Behöver det sägas? Tror någon att vi läser ur Koranen på söndagarna?) - utan att man betonar att det som lästs är ett budskap från Gud, alltså: "Så lyder Herrens ord" eller "Så lyder Guds ord" - på vilket församlingen då svarar "Gud vi tackar dig." Det var den gamla ordningen och den är bättre än de nya varianterna. Ja, avslutningarna kan sjungas. Det finns noter i Missalet för det, som kan läggas in i gudstjänstordningen.
Den tredje läsningen, Evangeliet, läses vanligen av präst men ibland av ex diakon. Även här bör man undvika, menar jag, att redovisa kapitel och verser, utan man introducerar först läsningen med det traditionella "Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens Heliga Evangelium" - följt av "Så skriver Evangelisten [sankt] Matteus/Markus/Lukas/Johannes". Prästen kan med fördel korsteckna över evangelieboken och över sitt hjärta vid det här momentet för att tydligt signalera att detta är den förnämaste läsningen.
Ifall man har folk och manöverutrymme för en evangelieprocession så är en sådan givetvis ett snyggt sätt att liturgiskt visa hur Evangeliet "går ut bland människorna" genom att bäras ner i kyrkans mittgång. Först efter att Evangeliet lästs - eller sjungits, vilket jag ska återkomma till en annan post - och efter förklaringen (läst, men hellre sjungen) "Så lyder det heliga Evangeliet - Lovad vare du, Kristus!" och gärna också sjunget Halleluja så går prästen till predikstol, ambo eller dit varifrån man tänker sig att hålla predikan och levererar sin förkunnelse.
Ja, hur man nu än väljer att göra så är det viktigt att i ord och handling markera att läsningarna är av gudomlig betydelse. Tala inte om texter - utan kalla dem läsningar. Det är budskap, tilltal från Gud! Oavsett hur orden lyder i texterna så är det budskap från Gud - Herrens Ord - som högt förkunnas. Man kan markera betydelsen extra genom att skaffa ett snyggt omslag till evangelieboken, genom att kyssa evangelieboken, genom att buga för den osv.
Exsultet är Påskljushymnen som präst eller annan liturg sjunger i påsknattens mässa eller i påskotta över det nytända Påskljuset. Jag har brukat sjunga inledningen till hymnen i påskdagens högmässa också men men att sjunga hela texten om "detta är den natt" blir lite märkligt dagtid...
Egentligen är Exsultets text koppad till ett antal gammaltestamentliga texter, en annan serie läsningar än de som i Svenska kyrkans evangeliebok anger, nämligen:
1 Mos 1:1-2:2 eller 1:1,26-31 1 Mos 22:1-18 eller 21:1-2,9a, 10-13, 15-18 2 Mos 14:19-15:1a, 15:19-31,15:1-2,11-13 Jes 54:5b-14 Jes 55:1-11 Hes 36:24-28 Hes 37:1-14
Men hur som helst...
Jag känner inte till Exsultets historia men jag har förstått att den har gamla rötter fast utvecklats över tid. Melodin som används i huvudpartier känner nog många igen som den "Tonus Solemnis" som används i nattvardsbönens prefation (och som man också, faktiskt, kan sjunga själva nattvardsbönen till).
Själva namnet "Exsultet" är väl "jubla" i imperativ och alltså det första ordet i sången.
P: O, jubla nu, alla himmelens änglar! O jubla nu, alla Guds tjänare, och förkunna konungens seger, ni frälsningens basuner!
Gläd dig även du jord, över honom som är världens ljus! Och i glansen av den evige Konungens härlighet, må hela världen förnimma att allt dess mörker har skingrats! Nu glädje sig även Kyrkan, vår moder, smyckad av ljusets strålar! Och må detta tempel nu fyllas av de trognas glädje och jubel!
P: Upplyft era hjärtan till Gud! F: Vi upplyfter våra hjärtan! P: Låt oss tacka Gud, vår Herre! F: Allena Gud är värd vårt tack och lov!
P: Ja, sannerligen, du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Gud, osynlige Fader, dig vill vi prisa och välsigna genom Jesus Kristus vår Herre. Han är den som har betalat all vår skuld och genom sitt heliga blod berett förlåtelse för allas synder.
Detta är påskens högtid, då det sanna lammet slaktas, med vars blod de troendes dörrposter helgas. Detta är den natt, då du befriade ditt folk ur Egyptens träldom och ledde det genom Röda Havet. Detta är den natt, då Kristus bröt sönder dödens bojor och uppstod segrande ur graven. O, hur underbar är icke din omsorg om oss, o hur ofattbar är icke din kärlek: för att friköpa tjänaren utgav du Sonen! Saliga natt, som ensam lärde känna tiden och stunden då Kristus uppstod från de döda! Detta är den natt, om vilken det står skrivet: ”Natten skall lysa så som dagen, ja, mörkret skall vara så som ljuset”. Detta är den natt, då Herren fördriver allt ont, förlåter våra synder, ger nåd åt dem som fallit och åt de bedrövade glädje. Herre, helige Fader, tag därför emot vår lovsång och vår bön, som vi framför till dig i denna nådens natt. Och liksom skenet från detta ljus fördriver mörkret, så låt det sanna ljuset, Jesus Kristus, lysa över alla människor, han som uppstått från de döda och lever och regerar i evighet.
I fredags fick jag tillfälle att prata en del om liturgiska färger med olika församlingsbor och kyrkobesökare. Anledningen var förstås Långfredagens ovanliga färg: svart. Nu skall jag säga att jag absolut inte är särskilt väl inläst på färglärans historia, så de riktiga experterna lär nu fnysa åt mig, men jag tror mig ha lyckats pussla ihop följande:
Det vi idag uppfattar som den givna färgläran är faktiskt en tämligen modern skapelse, en produkt av sent 1800-tal och första halvan av 1900-talets försök att (re)konstruera en medeltida lära. Så rötterna är gamla men själva växten ändå ganska färsk.
Går vi tillbaka i tid får vi konstatera att ekonomiska realiteter begränsade urvalet, oavsett hur färgläran såg ut när liturgiexperter och biskopar funderade över vad som var tillbörligt, rätt och passande. De flesta medeltida församlingar hade nog till exempel på sin höjd råd med två mässhakar för prästen att bära vid mässa, nämligen en enklare och en mer påkostad. Var det stor högtid tog man den med mest bling. Den absolut vanligaste färgen torde ha varit vit (någorlunda - i många fall betyder detta alltså ofärgat linnetyg eller ljust ylle). Blått och rött var dyra färger om man skulle ha kvalitet, men det fanns nog lokala färgämnen här i norden, trots allt, om man kunde nöja sig med mindre kraftfulla färger.
Omsider, väl inne i efter-reformatorisk tid, utkristalliserades i vårt land bruket av i huvudsak tre färger: vitt, svart och rött. Ibland bara svart och rött. Rött användes då för ex påsk medan fastan var svart. Och så var det på många håll en bra bit in på 1900-talet. Jag har varit inne i sakristior där det fortfarande suttit uppe anslag som talat om vilka söndagar man har svart skrud och vid vilka röd brukas.
Mycket tack vare högkyrklighetens vurm för historia och liturgi blev det färggladare i kyrkan. Men även om den s.k. kyrkoalmanackan anger färger för olika söndagar så är detta inte kyrklig bestämmelse - "dessa färger SKA användas" utan mer av rekommendationer utifrån en praxis som vuxit fram över tid. Det hela är alls inte statiskt. Det finns tex församlingar som har både violett och blå skrud fast det vanliga är det ena eller det andra, och en del brukar då t.ex blå skrud istället för vit på Marie Bebådelsedag, för att blå är "Mariafärg". Det köper inte jag, blå är för mig en alternativfärg till violett och alltså fastefärg, men jag tillhör å andra sidan de som vill ha vitt på Domssöndagen eftersom vi då förskottsfirar Kristi återkomst. Min liturgiklärare på slutåret fnös åt sådant. "Grönt! Det är en vanlig söndag i trefaldighetstiden" menade han.
Är det jätteviktigt vilka färger man använder? Nja. Det är ingen salighetsfråga, men det är ju inte godtyckligt heller. Med det är lite detta med att vara "passande klädd för tillfället". Det är klart att du kan dyka upp i grå mjukisbyxor och t-shirt till din kusins bröllop och det är givetvis inte anstötligt i den bemärkelse som folkmord och krig är anstötligt - likväl är det väl inte helt passande. Eller hur?
Vexilla Regis Prodeunt - "Fram tågar Konungens banér" är en hyllningssång till Kristi kors som komponerades av poeten, tillika Biskopen och Helgonet, Venantius Fortunatus. Den sjöngs, enligt Wikipedia, för första gången år 569 e.Kr i en procession när en relik av det Sanna Korset som skänkts av den Östromerske kejsaren till drottningen - tillika Helgonet - Radegunda av Frankrike fördes till klostret Saint-Croix (Det Heliga Korset) i Poitiers. Det är med andra ord en mycket gammal sång. Det finns flera svenska översättningar av den men den jag fastnat för är från 1934 och gjord av Niklas Bergius . Trevligt nog kan den sjungas till en fin polsk melodi som gjorts för en engelsk översättning. Se videon i denna post. Jag kommer sjunga Bergius översättning till den polska melodin på Långfredag i år.
Fram tågar Konungens banér, fram strålar korsets hemlighet: det kors, där Livet döden fann, och Livet döden övervann.
Din sida genomstungen blev av lansens grymma hårda stöt: att oss från syndens fläckar två, ditt hjärta blod och vatten göt.
Fullbordat är, vad David sagt med sina helga sångers ljud, förkunnande för mänskors släkt: från korsets trä regerar Gud.
Du allraskönsta träd, som fanns, beprytt med kunglig purpurs glans, du utvalt blev; i dödens nöd du var Hans helga lemmars stöd.
Hell dig! i dina armar låg vår högsta skatt. Du, likt en våg, vägt smärtans lösepenning av och bytet tog från död och grav.
O kors, vårt enda hopp, hell dig i Kristi marters minnestid, föröka nådens liv i oss, du bot för all vår synd och skuld.
Treenighet, vår frälsnings brunn, må varje själ, du seger ger, högt lova dig i samfälld bön; till korsets seger lägg dess lön.
I föregående post skrev jag om att "nynna sig igenom tidegärden" och att jag skulle återkomma om recitation av psaltarpsalm i en senare post. Detta är den senare posten.
Psaltarpsalmer är ett bökigt ord som betecknar de sångtexter som finns i den bibelbok som kallas Psaltaren. Ifall man bara säger psalmer är det också okej - men då är risken förstås överhängande att det blir sammanblandning med de sånger som finns i kyrkans sångbok, psalmboken, som på grund av... ...anledningar... också kallas psalmer. Nej, då - ingen begreppsförvirring här inte.
Psaltarpsalmer läses, reciteras eller sjunges i "Kyrkans dagliga bön" - Tidegärden (se föregående post) men också i gudstjänster i kyrkan, tex i Högmässan, även om det inte är så vanligt i Svenska kyrkan. Det finns en psaltarpsalm angiven för varje söndag eller större högtidsdag på kyrkorådet.
Psaltarpsalmen är alltså Bibelord - alltså Guds Ord - och det är en urgammal tradition att sjunga och recitera dem. Vi vet inte hur det lät när de sjöngs i Jerusalems tempel (psaltaren är i Gamla Testamentet, originaltexterna är på hebreiska) eftersom inga noter finns kvar. Det finns i exempelvis den romersk-katolska kyrkan en egen melodi till varje psaltarpsalm.
Mitt problem: Jag kan faktiskt inte läsa noter. Jag kan följa noter hyfsat, men jag kan inte ta en notbild och sjunga rakt av. Jag måste höra, sjunga med, repetera ad nauseam och lära mig utantill. Så avancerad som att sjunga varenda psaltarpsalm till sin egen melodi är jag inte. Nope. Jag använder tre olika melodier som jag lär mig utantill. Du hittar dem i videoklippet.
De här melodierna har jag alltid med mig i huvudet och kan därför sjunga med minimal förberedelse. I klippet sjunger jag samma text på de tre melodierna.
Den första melodin, som är modern och från Polen, fungerar om antalet meningar är delbart på fyra (man kan inkludera ett avslutande "ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet, Amen" i detta).
Den andra melodin är medeltida och "allmäneuropeisk". Den fungerar på alla psaltarpsalmer. Här är för övrigt ett klipp där jag och några kollegor sjunger [Psaltarpsalm 130] i stämmor, på denna melodi.
Den tredje melodin - som är ett improviserat mish-mash borde fungera på de flesta psaltarpsalmer men gör det inte. Den fungerar på vissa. Man får provsjunga och se om det fungerar innan man testar skarpt.
