torsdag 5 maj 2022

Tråkmässan: Läsningarna

"Normalgudstjänsten" på söndagar i Svenska kyrkan är utan tvekan Högmässan. Men hög är nog sällan det kyrkbänksnötaren känner sig efter läsningarna, det vill säga det moment som efter en inledande dagens bön vanligen handlar om läsning ur gamla testamentet (GT), nytestamentlig epistel (Ep) och - efter en psalm - dagens Evangelietext. Man kan ju tycka att läsningarna ur Guds Ord borde vara en liturgisk höjdpunkt i mässan - men det är det mycket sällan så är fallet och det finns flera skäl till det. 

Till att börja med är det tyvärr, enligt min erfarenhet, vanligt att såväl kyrkvärdar som präst uppför sig som att det här är ett ganska oviktigt moment som bara ska plöjas igenom. Varken kroppshållning eller tonläge implicerar på något vis att det man läser är av betydelse. Ofta introduceras texten helt utan entusiasm, torrt och sakligt i stil med: "Den gammaltestamentliga texten är hämtad ur tredje Mosebok, artonde kapitlet, verserna tolv till och med sjutton". Sedan, efter läsningen, kan saken göras ännu tristare genom det likaledes sakliga och torra konstaterande som den nya kyrkohandboken erbjuder: Så lyder Bibelns Ord... Sedan går man direkt på nästa läsning, med samma brist på energi: "Dagens episteltext är hämtat ur Romarbrevet, tredje kapitlet, verserna tjugo till och med tjugo ett" - och återigen: Så lyder Bibelns ord. Det ser också tråkigt ut om Guds ord läses från en pulpet som är i dåligt skick, från en trasig evangeliebok - eller från prassliga lösblad. 

Jag har några förslag. 

Ett är att textläsare, oavsett om det är präst eller kyrkvärd eller vem som helst, innan läsningen tar ett djupt andetag och påminner sig själv om att det som nu följer inte är "läsning av text" utan högläsning av ett budskap från Himmelens Gud, Konungen av fruktansvärd anblick, världarnas skapare, Livets källa, Gravens Herre --- den enda makt i världen som kan rädda dig undan dig själv, världens ondska och den eviga döden!  En viss högtidlighet inför läsningarna är ljuvt och passande. 

Ett annat är att man introducerar texten genom att på ortodoxt manér antingen sjunga eller högt uppmana församlingen att det är dags att lyssna noga. "LÅT OSS VARA UPPMÄRKSAMMA!". När man sedan ska tala om vilken bok det är så skippar man hela redovisningen av kapitel och verser (vill någon veta exakt så står det i evangelieboken, som är tryckt i psalmboken). Man säger bara vilken bok det är. Och så behöver man inte säga att det är GT-text eller att det är Epistel (en för övrigt inkorrekt term, den andra läsningen kan nämligen vara ur böcker som rent tekniskt inte är "brev") -utan man säger första respektive andra läsningen.

Ex. "Första läsningen är hämtad ur Domarboken".
Ex 2. "Andra läsningen är hämtad ur Paulus brev till de kristna i Korinth".

Man kan, när en läsning kommer från en namngiven person, säga det. Exempelvis: "Första läsningen är hämtad ur Jesajas bok. Så skriver profeten..." eller "Andra läsningen är hämtad ur första Petrusbrevet. Så skriver aposteln..." osv.

Ett ytterligare förslag här, som iofs vare sig gör en läsning roligare eller tråkigare, är att man INTE läser från kopierade lösblad eller textläsningsmanualer utan använder den stora, gemensamma evangelieboken. Det ser helt enkelt snyggare ut och betonar att budskapet kommer från samma källa.

Kan psaltarpsalm sjungas mellan första och andra läsningen gör det mycket till för att höja momentet.

Efter läsningen, och detta är kanske inte så mycket ett förslag som en vädjan, är att inte använda den otroligt torftiga formuleringen "så lyder Bibelns Ord" (Behöver det sägas? Tror någon att vi läser ur Koranen på söndagarna?) - utan att man betonar att det som lästs är ett budskap från Gud, alltså: "Så lyder Herrens ord" eller "Så lyder Guds ord" - på vilket församlingen då svarar "Gud vi tackar dig." Det var den gamla ordningen och den är bättre än de nya varianterna. Ja, avslutningarna kan sjungas. Det finns noter i Missalet för det, som kan läggas in i gudstjänstordningen. 

Den tredje läsningen, Evangeliet, läses vanligen av präst men ibland av ex diakon. Även här bör man undvika, menar jag, att redovisa kapitel och verser, utan man introducerar först läsningen med det traditionella "Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens Heliga Evangelium" - följt av "Så skriver Evangelisten [sankt] Matteus/Markus/Lukas/Johannes". Prästen kan med fördel korsteckna över evangelieboken och över sitt hjärta vid det här momentet för att tydligt signalera att detta är den förnämaste läsningen. 

Ifall man har folk och manöverutrymme för en evangelieprocession så är en sådan givetvis ett snyggt sätt att liturgiskt visa hur Evangeliet "går ut bland människorna" genom att bäras ner i kyrkans mittgång. Först efter att Evangeliet lästs - eller sjungits, vilket jag ska återkomma till en annan post - och efter förklaringen (läst, men hellre sjungen) "Så lyder det heliga Evangeliet - Lovad vare du, Kristus!" och gärna också sjunget Halleluja så går prästen till predikstol, ambo eller dit varifrån man tänker sig att hålla predikan och levererar sin förkunnelse.

Ja, hur man nu än väljer att göra så är det viktigt att i ord och handling markera att läsningarna är av gudomlig betydelse. Tala inte om texter - utan kalla dem läsningar. Det är budskap, tilltal från Gud! Oavsett hur orden lyder i texterna så är det budskap från Gud - Herrens Ord - som högt förkunnas. Man kan markera betydelsen extra genom att skaffa ett snyggt omslag till evangelieboken, genom att kyssa evangelieboken, genom att buga för den osv. 

Predikan: 21a söndagen efter trefaldighet