I fredags fick jag tillfälle att prata en del om liturgiska färger med olika församlingsbor och kyrkobesökare. Anledningen var förstås Långfredagens ovanliga färg: svart. Nu skall jag säga att jag absolut inte är särskilt väl inläst på färglärans historia, så de riktiga experterna lär nu fnysa åt mig, men jag tror mig ha lyckats pussla ihop följande:
Det vi idag uppfattar som den givna färgläran är faktiskt en tämligen modern skapelse, en produkt av sent 1800-tal och första halvan av 1900-talets försök att (re)konstruera en medeltida lära. Så rötterna är gamla men själva växten ändå ganska färsk.
Går vi tillbaka i tid får vi konstatera att ekonomiska realiteter begränsade urvalet, oavsett hur färgläran såg ut när liturgiexperter och biskopar funderade över vad som var tillbörligt, rätt och passande. De flesta medeltida församlingar hade nog till exempel på sin höjd råd med två mässhakar för prästen att bära vid mässa, nämligen en enklare och en mer påkostad. Var det stor högtid tog man den med mest bling. Den absolut vanligaste färgen torde ha varit vit (någorlunda - i många fall betyder detta alltså ofärgat linnetyg eller ljust ylle). Blått och rött var dyra färger om man skulle ha kvalitet, men det fanns nog lokala färgämnen här i norden, trots allt, om man kunde nöja sig med mindre kraftfulla färger.
Omsider, väl inne i efter-reformatorisk tid, utkristalliserades i vårt land bruket av i huvudsak tre färger: vitt, svart och rött. Ibland bara svart och rött. Rött användes då för ex påsk medan fastan var svart. Och så var det på många håll en bra bit in på 1900-talet. Jag har varit inne i sakristior där det fortfarande suttit uppe anslag som talat om vilka söndagar man har svart skrud och vid vilka röd brukas.
Mycket tack vare högkyrklighetens vurm för historia och liturgi blev det färggladare i kyrkan. Men även om den s.k. kyrkoalmanackan anger färger för olika söndagar så är detta inte kyrklig bestämmelse - "dessa färger SKA användas" utan mer av rekommendationer utifrån en praxis som vuxit fram över tid. Det hela är alls inte statiskt. Det finns tex församlingar som har både violett och blå skrud fast det vanliga är det ena eller det andra, och en del brukar då t.ex blå skrud istället för vit på Marie Bebådelsedag, för att blå är "Mariafärg". Det köper inte jag, blå är för mig en alternativfärg till violett och alltså fastefärg, men jag tillhör å andra sidan de som vill ha vitt på Domssöndagen eftersom vi då förskottsfirar Kristi återkomst. Min liturgiklärare på slutåret fnös åt sådant. "Grönt! Det är en vanlig söndag i trefaldighetstiden" menade han.
Är det jätteviktigt vilka färger man använder? Nja. Det är ingen salighetsfråga, men det är ju inte godtyckligt heller. Med det är lite detta med att vara "passande klädd för tillfället". Det är klart att du kan dyka upp i grå mjukisbyxor och t-shirt till din kusins bröllop och det är givetvis inte anstötligt i den bemärkelse som folkmord och krig är anstötligt - likväl är det väl inte helt passande. Eller hur?
