Den svenska översättningen "Kan man vara kristen?" är inte dålig men originalet är bättre.
Lewis var lekmanna-teolog men att kalla honom "amatör" är helt fel. Lewis var spränglärd. Om du inte läst eller lyssnat på hans teologiska böcker, gör bot och bättring!
Länk;
Mer påsk, mer uppståndelse - och en för mig ganska lång predikan (16+ minuter).
Exsultet är Påskljushymnen som präst eller annan liturg sjunger i påsknattens mässa eller i påskotta över det nytända Påskljuset. Jag har brukat sjunga inledningen till hymnen i påskdagens högmässa också men men att sjunga hela texten om "detta är den natt" blir lite märkligt dagtid...
Egentligen är Exsultets text koppad till ett antal gammaltestamentliga texter, en annan serie läsningar än de som i Svenska kyrkans evangeliebok anger, nämligen:
1 Mos 1:1-2:2 eller 1:1,26-31
1 Mos 22:1-18 eller 21:1-2,9a, 10-13, 15-18
2 Mos 14:19-15:1a, 15:19-31,15:1-2,11-13
Jes 54:5b-14
Jes 55:1-11
Hes 36:24-28
Hes 37:1-14
Men hur som helst...
Jag känner inte till Exsultets historia men jag har förstått att den har gamla rötter fast utvecklats över tid. Melodin som används i huvudpartier känner nog många igen som den "Tonus Solemnis" som används i nattvardsbönens prefation (och som man också, faktiskt, kan sjunga själva nattvardsbönen till).
Själva namnet "Exsultet" är väl "jubla" i imperativ och alltså det första ordet i sången.
P: O, jubla nu, alla himmelens änglar!
O jubla nu, alla Guds tjänare, och förkunna konungens seger,
ni frälsningens basuner!
Gläd dig även du jord, över honom som är världens ljus! Och i glansen av den evige Konungens härlighet, må hela världen förnimma att allt dess mörker har skingrats! Nu glädje sig även Kyrkan, vår moder, smyckad av ljusets strålar! Och må detta tempel nu fyllas av de trognas glädje och jubel!
P: Upplyft era hjärtan till Gud!
F: Vi upplyfter våra hjärtan!
P: Låt oss tacka Gud, vår Herre!
F: Allena Gud är värd vårt tack och lov!
P: Ja, sannerligen, du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Gud, osynlige Fader, dig vill vi prisa och välsigna genom Jesus Kristus vår Herre. Han är den som har betalat all vår skuld och genom sitt heliga blod berett förlåtelse för allas synder.
Detta är påskens högtid, då det sanna lammet slaktas, med vars blod de troendes dörrposter helgas.
Detta är den natt, då du befriade ditt folk ur Egyptens träldom och ledde det genom Röda Havet.
Detta är den natt, då Kristus bröt sönder dödens bojor och uppstod segrande ur graven.
O, hur underbar är icke din omsorg om oss, o hur ofattbar är icke din kärlek: för att friköpa tjänaren utgav du Sonen!
Saliga natt, som ensam lärde känna tiden och stunden då Kristus uppstod från de döda!
Detta är den natt, om vilken det står skrivet: ”Natten skall lysa så som dagen, ja, mörkret skall vara så som ljuset”.
Detta är den natt, då Herren fördriver allt ont, förlåter våra synder, ger nåd åt dem som fallit och åt de bedrövade glädje. Herre, helige Fader, tag därför emot vår lovsång och vår bön, som vi framför till dig i denna nådens natt.
Och liksom skenet från detta ljus fördriver mörkret, så låt det sanna ljuset, Jesus Kristus, lysa över alla människor, han som uppstått från de döda och lever och regerar i evighet.
F: Amen, Amen, Amen!
I fredags fick jag tillfälle att prata en del om liturgiska färger med olika församlingsbor och kyrkobesökare. Anledningen var förstås Långfredagens ovanliga färg: svart. Nu skall jag säga att jag absolut inte är särskilt väl inläst på färglärans historia, så de riktiga experterna lär nu fnysa åt mig, men jag tror mig ha lyckats pussla ihop följande:
Det vi idag uppfattar som den givna färgläran är faktiskt en tämligen modern skapelse, en produkt av sent 1800-tal och första halvan av 1900-talets försök att (re)konstruera en medeltida lära. Så rötterna är gamla men själva växten ändå ganska färsk.
Går vi tillbaka i tid får vi konstatera att ekonomiska realiteter begränsade urvalet, oavsett hur färgläran såg ut när liturgiexperter och biskopar funderade över vad som var tillbörligt, rätt och passande. De flesta medeltida församlingar hade nog till exempel på sin höjd råd med två mässhakar för prästen att bära vid mässa, nämligen en enklare och en mer påkostad. Var det stor högtid tog man den med mest bling. Den absolut vanligaste färgen torde ha varit vit (någorlunda - i många fall betyder detta alltså ofärgat linnetyg eller ljust ylle). Blått och rött var dyra färger om man skulle ha kvalitet, men det fanns nog lokala färgämnen här i norden, trots allt, om man kunde nöja sig med mindre kraftfulla färger.
Omsider, väl inne i efter-reformatorisk tid, utkristalliserades i vårt land bruket av i huvudsak tre färger: vitt, svart och rött. Ibland bara svart och rött. Rött användes då för ex påsk medan fastan var svart. Och så var det på många håll en bra bit in på 1900-talet. Jag har varit inne i sakristior där det fortfarande suttit uppe anslag som talat om vilka söndagar man har svart skrud och vid vilka röd brukas.
Mycket tack vare högkyrklighetens vurm för historia och liturgi blev det färggladare i kyrkan. Men även om den s.k. kyrkoalmanackan anger färger för olika söndagar så är detta inte kyrklig bestämmelse - "dessa färger SKA användas" utan mer av rekommendationer utifrån en praxis som vuxit fram över tid. Det hela är alls inte statiskt. Det finns tex församlingar som har både violett och blå skrud fast det vanliga är det ena eller det andra, och en del brukar då t.ex blå skrud istället för vit på Marie Bebådelsedag, för att blå är "Mariafärg". Det köper inte jag, blå är för mig en alternativfärg till violett och alltså fastefärg, men jag tillhör å andra sidan de som vill ha vitt på Domssöndagen eftersom vi då förskottsfirar Kristi återkomst. Min liturgiklärare på slutåret fnös åt sådant. "Grönt! Det är en vanlig söndag i trefaldighetstiden" menade han.
Är det jätteviktigt vilka färger man använder? Nja. Det är ingen salighetsfråga, men det är ju inte godtyckligt heller. Med det är lite detta med att vara "passande klädd för tillfället". Det är klart att du kan dyka upp i grå mjukisbyxor och t-shirt till din kusins bröllop och det är givetvis inte anstötligt i den bemärkelse som folkmord och krig är anstötligt - likväl är det väl inte helt passande. Eller hur?
